KarolinEvaMarianaFasth

Detta uppehåll behövdes iaf, håller på att arbeta med en ny blogg, och med min föreläsning!
Mj denna tid som har gått har jag väll mest sovit. Hände en jobbig grej som jag fortfarande repparerar
mig från. Fast det har gått 2 veckor typ.

Just nu är jag bara helt förstörd. Vill bara lägga mig ner och sova ett par 100 år! Men ändå är mina dagar
typ sova bara. Har ingen ork som sagt! Och i helgen ska jag verkligen orka en massa skit.
Springa och shoopa i Ullared! Där det är 50000000000000000000000000000000 st till som ska vara under samma tak! *suck*

Kommer dö av stress nae men sen ska jag ta hål i naveln! :D:D:D:D AAJJJJJJ Men skit samma. Vill ta hål i tungan också men den måste jag betala sj. Så denna och nästa månads pengar så kan jag ta i tungan men vet inte än om jag verkligen vill det! -.-

Just nu i denna jobbiga period är jag rädd och nervös över att inte klara av att gå igenom den.
Rädslan känner jag av hela tiden. Men det var inte förs nu jag kände av den på rktigt.
Jag blir så nervös då. Livet är som en ber och dal bana för alla, men liksom jag har aldrig
varit med om någt mer pirr i hela kroppen. Man vet ju inte hur man kommer att känna
när man väl är påväg neråt. Eller i uppåt. Det märker man då. Samma sak känner jag nu.
Men det finns ju alltid en uppgån igen. Men man vet aldrig när den kommer. Och sen när
man väl är där uppe vet man inte när nästa väg neråt kommer tillbaka. Man är bara så insatt
i nuet. Man kan inte tänka på hur känslan kommer att vara när en förändring sker.
Och det är det som skrämmer mig mest. Man vill ju alltid vara på toppen av allt och leva
livet glad och lycklig. Men sen när "stupet" ner kommer då. Vad gör man då? Man har ju inte
tänkt/förberätt sig hur man ska arbeta uppåt igen.

Just nu vet jag inte om jag är där uppe eller där nere. Jag måste vara i mitten av allt!
Kommer det att gå uppåt eller neråt?
Jag vet inte!

Jag har mina tankar att efter detta kanske börja prata med dem såom har samma svårigheter som mig själv. Jag vill att anadra ska förstå att live inte är förstört pga det dem har. Okej så här är det jag har mina 2 diagnoser och jag orkar inte bry mig längre om det. Jag växer inombords och har insett att vad fan äre för fel me det? Ingent, det är bara 2 namn på svårigheter jag har. Oj är det så farligt att veta om dem och få hjälp av medicin för att få det lite lättare? :O Det tycker inte jag iaf.
Mina diagnoser är iaf ADHD och Aspergers syndrom. Dem båda står för olika saker.

ADHD

ADHD står för Attention Deficit Hyperactivity Disorder, som betyder ungefär uppmärksamhets- och hyperaktivitetsproblem. Det är ett vanligt funktionshinder som drabbar cirka fem procent av alla barn och oftast finns kvar i vuxen ålder. Diagnosen är vanligare bland pojkar och män än bland flickor och kvinnor, men mörkertalet bland tjejer är förmodligen stort. ADHD är egentligen ett samlingsnamn som även omfattar ADD och DAMP. ADD är ADHD utan hyperaktivitet med tyngdpunkt på uppmärksamhetsproblem. DAMP är ADHD i kombination med DCD (Developmental Coordination Disorder). DCD kännetecknas av stora motorikproblem och ibland perceptionsproblem. Personer med ADHD har ofta även andra neuropsykiatriska funktionshinder såsom Tourettes, Asperger eller Tvångssyndrom. Det är också vanligt med inlärningssvårigheter och läs- och skrivproblem.

Symtom ADHD yttrar sig på olika sätt hos olika individer och under olika tidpunkter i livet. Svårighetsgraden och typen av problem varierar från person till person. Kärnsymtom på ADHD: • Uppmärksamhetsproblem Kan visa sig genom till exempel koncentrationssvårigheter, slarvighet, glömskhet och lättstördhet. Många blir lätt uttråkade och har svårt att slutföra saker som de inte är väldigt intresserade av. • Impulsivitet Kan visa sig genom starka och svårkontrollerade känsloreaktioner, dålig förmåga att lyssna på andra och svårigheter att hantera ostrukturerade situationer som kräver reflektion och eftertanke. Hos en del leder impulsiviteten även till motorisk klumpighet. • Överaktivitet Handlar egentligen om svårigheter med att reglera aktivitetsnivån efter det man gör, så att den antingen är för låg eller för hög. Svårigheter att varva ner och sitta still kan varvas med extrem passivitet och utmattning. Överaktiviteten hos barn är ofta fysisk, hos vuxna visar den sig bland annat genom påtaglig rastlöshet och sömnproblem. En del personer med ADHD har bara ett av kärnsymtomen medan andra har flera. Personer med DAMP (ADHD+DCD) har dessutom problem med motorikkontroll och ibland perception. Hos personer med ADD saknas överaktiviteten helt. De har snarare lägre aktivitetsnivå än normalt.   Diagnostisering En diagnos är en förutsättning för att få hjälp och stöd, men för att undvika att normaltillstånd diagnostiseras som funktionshinder är diagnoskriterierna för ADHD mycket stränga. För att avgöra om en person har ADHD görs en noggrann utredning av psykolog, läkare och om det gäller ett barn även en pedagog. Ibland medverkar även andra yrkesgrupper, såsom logopeder, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Utredningen består av medicinsk undersökning, olika tester samt intervjuer med personen som utreds och anhöriga.  Om det gäller ett barn intervjuas även förskole- eller skolpersonal. Diagnostiseringen av vuxna kräver att man bedömer både den aktuella situationen och symtom under uppväxten. Det främsta syftet med utredningen och diagnostiseringen är att skapa förståelse för personens förutsättningar och på så sätt lägga grunden för ett lämpligt bemötande från omgivningen.     Leva med ADHD Personer med ADHD behöver en välstrukturerad vardag. Krav, förväntningar och miljö behöver anpassas för att undvika stress och överbelastning.  Psykosociala insatser och medicinering brukar minska problemen ordentligt. Psykosociala insatser kan vara anhörigutbildningar, anpassning av skol- eller arbetsmiljön och annan hjälp med vardagen. Medicinerna som används är små doser av centralstimulerande medel. Det har dämpande effekt på kärnsymtomen och få biverkningar.    Omgivningen spelar en avgörande roll för hur allvarligt funktionshindret blir. En förstående omgivning underlättar vardagen för de drabbade och ökar chanserna till förbättring.

---

Aspergers syndrom

Aspergers syndrom tillhör det autistiska spektrat och man kan säga att det är som autism utan begåvningshandikapp. Ungefär fyra promille av befolkningen har Asperger, ofta i kombination med andra neuropsykiatriska funktionshinder. Orsakerna är biologiska och till stor del genetiska. De problem som personer med Asperger har rör ofta relationer till andra människor. Socialt umgänge är för många en påfrestande ansträngning som kräver stor anpassning. Andra typiska drag är specialintressen, annorlunda språkhantering och svårigheter med snabba förändringar. Många är ovanligt stresskänsliga, psykiskt sårbara och har en tendens att utveckla psykiatriska symptom. Det kan vara ångest, ångestattacker, tvångstankar/tvångshandlingar, depressioner eller fobier.  Men Asperger innebär inte bara problem. I rätt miljö kan många av de egenskaper som är vanliga hos personer med Asperger vara en tillgång. Till exempel stor uthållighet och ovanligt god koncentrationsförmåga.

Symtom Det kan dröja innan det märks att en person har Asperger och symtomen varierar från individ till individ. Typiska egenskaper hos personer med Asperger är: • Svårigheter i kontakten med andra människor • Specialintressen som kan uppta stor del av uppmärksamhet och tid • Svårigheter att förstå och använda språket i kommunikationen med andra • Bristande motorik • Lätt att hamna i tvingande rutiner eller handlingar • Säregna eller ovanliga sinnesintryck     Diagnostisering En aspergerutredning görs på en psykiatrisk mottagning och består i huvudsak av två delar. Genom samtal tar läkaren reda på hur personen fungerat från barndomen och framåt för att se om den har de svårigheter som är typiska för Asperger. Sen görs en neuropsykiatrisk undersökning med olika tester för att kartlägga intellektuell förmåga, omvärldsuppfattning, problemlösningsförmåga, med mera. Kriterier för aspergerdiagnos: A. Nedsatt förmåga till social interaktion, vilket visar sig på minst två av följande sätt: • Påtagligt bristande förmåga att använda varierade ickeverbala beteenden såsom ögonkontakt, ansiktsuttryck, kroppshållning och gester som ett led i den sociala interaktionen • Oförmåga att etablera kamratrelationer som är adekvata för utvecklingsnivån • Brist på spontan vilja att dela glädje, intressen eller aktiviteter med andra (visar inte, tar inte med sig eller uppmärksammar inte andra på sådant som är av intresse) • Brist på social eller emotionell ömsesidighet B. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter, vilket tar sig minst ett av följande uttryck: • Omfattande fixering vid ett eller flera stereotypa eller begränsade intressen som är abnorma i intensitet eller fokusering • Rigid fixering vid specifika, oändamålsenliga rutiner eller ritualer • Stereotypa och upprepade motoriska manér (vifta eller vrida händerna eller fingrarna, komplicerade rörelser med hela kroppen) • Enträgen fascination inför delar av saker C. Störningen orsakar nedsättning av funktionsförmågan i arbete, socialt eller i andra viktiga avseenden.     Leva med Asperger Asperger kan inte botas och försvinner inte med åren, men situationen brukar se olika ut i olika åldrar. Mindre barn klarar sig vanligtvis med stöd av föräldrar och förskolepersonal. I grundskolan brukar svårigheterna öka och ofta är problemen som störst under tonåren. Vuxna brukar däremot må ganska bra eftersom de lärt sig hur de fungerar och vad de behöver. Vissa, men långt ifrån alla, mår bättre av medicinering. De mediciner som kan bli aktuella är till exempel Melatonin mot sömnrubbningar, Ritalin mot onaturlig trötthet och olika antidepressiva preparat. Omgivningens betydelse En förstående och accepterande omgivning är avgörande för att personer med Asperger ska må bra. Det finns tre nyckelord som det är bra för omgivningen att tänka på: • Kunskap Alla som berörs behöver kunskap om de vanligaste symtomen och vad som kan göra för att underlätta i skolan, på arbetet och i vardagslivet. Kunskap hjälper omgivningen att förstå hur Aspergerpersoner tänker och hur varje individs möjligheter, svårigheter och behov av stöd ser ut. • Anpassning Anpassa kravnivån för att undvika stress. Se till att personen får möjlighet att lyckas genom att ge mycket beröm och undvika kritik och tjat. • Respekt Visa individen respekt. Ingen är ett handikapp utan först och främst en individ med en egen unik personlighet.

---

Här var det så farliga diagnoser? Nej, inte för att jag har hela diagnoserna men en del av dem. Jag bryr mig inte om vad folk tycker om det längre. Det är något man föds med. Vad ska man göra åt det? Jo arbeta med problemen det är den ända lösningen man kan hitta! Helt seriöst, dem som tycker att jag eller andra som kan ha dessa diagnoser är ADHD-barn och handikapade. Jo ni är barnsliga som man bara kan bli. Väx upp för fan! Acceptera alla för den är inte vad den har för diagnoser.

Idag så ska jag ta en fika med min mamma och 2 andra då vi ska prata om lite som hon genom går.
Och hur man ska typ göra med en sak! :) Kommer nog att bli bra gumman! <3

Hehe, mår ga nska bra idag har inte börja känna något värre änsålänge iaf! (A)
Hehe hoppas det inte blir värre iaf!

Kom hem från läkaren nyss och min nya ........! Min läkare tvinga mig att stanna hemma ett par dagar så får KANSKE dra till stockholm på lödag iaf. Kommer att må sämmre ett par veckor framöver (upp tiill 7 veckor kan det vara) Innan medicinen mot all skit ger värkan :/. Så nu kommer jag verkligen behöva erat stöd.
Om jag någon gng under dessa veckor kommer att vara otrevlig eller vad som bryta ihop osv. Så har ni iaf en förklaring nu! Så ni är fövarnade. Och jao, jag valde detta altenativ då jag annars kommer att må skit 24/7 ist för 7 veckor framåt och sedan må jättre bra (hoppas vi iaf) Kommer nog att vara bra till jul hoppas vi på!

Min dag har bara varit något sjukt jobbig! Började bra eftersom att man vakna upp brevid en sötnöt.
Men s fort jag kom tll APU:n så gick det inte längre.
Fick helt enkelt åka hem. Mamma fick hämta mig rättare sagt. Sjukt jobbigt är allt detta.
Så ska inte ha mera APU och får se om jag ens kommer tillbaka till skolan. Kanske inte överhuvudtaget :/.

---

Ska iaf iväg ett par dagar kanske ett par veckor beror på hur jag kommer att må och hur mycket jag kommer att sakna 2 personer framför allt. (ni vet villka).
Kommer i vilket fall skriva om mina dagar, om jag har orken! Annat tar på mina krafter just nu faktiskt.
Orkar knappt resa mig längre, mina krafter är borta, min livs känsla är borta.
Och som många säger mitt självförtroénde är på botten är borta helt! Vad ska man göra åt detta?
Någon som kan svaret till det? Inte jag iaf, ingen jag känner. Många tror att komplimanger räcker. Men nej det göre inte. Det känns bra för någon timma om jag har tur någon dag. Alla snälla, omtänksamma, gulliga, söta, rara och allt man tänka sig i ord väg. Jag låter kanske inte så glad över att höra dem.
Men jag lovar det värmer mitt hjärta något enormt. Det är bara att jag har svårt att tro att jag skulle kunna stämma in på allt ni säger. Ni förstår nog mig inte men om ni gör, så tar jag åt mig för ett tag iaf.

Tack för allt stöd jag får av er och det kommer att behövas ett bra tag till. Fast jag inte kommer att vara här med er så kommer det att behövas. Ni ska inte tro att jag flyr från er eller så. Jag vill inte åka på ett sett just för att jag behöver er. Men jag måste komma bort här ifrån där allt har hänt! :'(
Och rädslan av vad som kommer att hända är läskig, vågar inte vara själv. För är det händer så vet jag inte själv vad jag gör. Jag kan inte kontrollera mig själv. Jag kan verkligen göra vad som helst den tiden jag får attacken! Det är inte så kul och inte veta när man fr den och vad man kommer att göra. Inget vet man kan ni själv tänka er den känslan? Bara dm som själva har varit med om den själv kan nog det.  Ni andra kan bara gissa er fram ur det känns men ändå så kommer ni så långt bort från den känslan som den är. Det är något sjukt jobbigt. Iaf när flk ommer till en bara, "sluta tycka synd om dg själv, det finns viktigare saker att tänka på. Och det är inte bara du som känner så här"
Mitt svar till dem är bara det, alla känner olika så ingen känner som jag INGEN! Och om jag tycker synd om mig själv? Det är för det första mina proble och för det andra så är det mer alvarligt än vad du/ni tror. Och sist men inte minst så har jag inte tvingat dig/er att läsa det här. Om det är så ointressant så kan ni dra.


Jag ska försöka all lova att inte skada mig själv eller försöka något. Jag lovar jag ska försöka!
Bli inte sura att jag inte kan lova lova ngt. Men huvudsaken är väll att jag försöker? Eller hur?

Nae jag orkar inte skriva mera nu allt blir bara fel när jag tänker på hur mycket fel jag gör och begär erat stöd. Och så, men det kommer som sagt att behövas!

Snälla kan någon få stopp på mina tårar som bara faller mot marken!
Jag orkar INTE mera nu!!!! :'(:'(:'(:'(

Vi flytta till Navestad 2000 någon gång. Jag var ju såklart helt förstör av allt som ghade hänt. Liksom 5 år och ens hem brinner upp! Ehh, det är inget man liksom hoppades på om man säger så. Iaf jag satt ute i lekparken en dag hade kanske bott där 1 vecka max. DÅ kommer en tjej fram till mig som heter Elin. Vi snacka lite sen gick vi hem till henne. Hon var liksom 3 år äldre än mig men skit samma typ :) Hehe iaf. När vi kom hem till henne så hälsa jag på hennes mamma, pappa och syster Anna. Allla var jätte trevliga mot mig.

Ett par dagar senare börja jag i 6:års för att fördriva tiden så mycket som möjligt liksom! Slippa tänka på allat skit. Det gick väll bra den första tiden men sen kom bakslaget. Jag ville ju inte leka med dockor. Utan va ut med killana och leka "krig". Fick man det? Nja det var väll svårt att komma in i i "gruppen" men tillslut så. Men då var ju alla tjejejr på mig och tryckte ner en till botten. ÅHH, så jävla mycket man ville slå dem så! Fan ingen skulle få trycka ner mig ffs ch se så hade ju jag kort hår. Och då var man kille. Åhh alla dessa grejor dem kunde komma på. Hur löjlig är man om man säger att någon är en kille bara för att man hade kort hår? SÅ LÖJLIG MAN KAN BLI!!!

Tiden gick och även papa träffa en ny iaf, Camilla. Jag bodde där varannan helg. Hehe, äta godis/pizza varje dag fick det bli. Sån har pappa alltid varit 500 kg godis ch så ;D Tjock blev man bara på e helg. Hehe men sen hände något som aldrig fick hända. Jag börja glida ifrån pappa. Jag var ju faktiskt pappa's lilla flicka juh! Men sånt händer tyvärr.

Åren gick och jag blev allt äldre och mer mogen. Jag börja va med en tjej som bodde på samma gata. Vi bråka tittsomtätt och så men det gör ju alla! x) Men sen kom den dagen hon börja slå/sparka på mig. Hon och tre av hennes kompisar kom till parken ddär jag satt och bråtta ner mig. Dem gjorde karategrepp på mig så jag åkte ner på marken. Dem stog och slog/sparka på mig, tills mamma såg mig ligga där. Hn sprang ut och dem sprang iväg. Så mycket adrenalin har jag nog aldrig haft i kroppen tror jag. Dem skulle dö var min ända tanke! Men nae,man ska ju inte sjunka lika lågt som dem sa mamma bara. Så släppte det efter mycket omständigheter!

Sommaren 2004 så jobbade jag i stallet på en reginal hästhoppnng. Klockan var väll unt klockan 14.00. Då jag precis skulle gå in och ställa mig på banan igen! Då roppar någon mitt namn. Det var mamma. Hon tar bort mig från allt folk och berättar det. "Cecilia har somnat in nu". Jag började såklart att stor gråta och ville genast åka hem.

　

Cecilia var eller är min kusin som dog i äggstocks cancer när hon bara var 21 år. Och hon hade ju en son (Melvin) på 9 månader också! Jag kanske inte hade träffat henne 1000 ggr men älskade henne det gjorde jag.

Efter hennes död så har mitt liv förendrats. Det är något som fortfarande jag har problem kvar av än idag. Jag fick min panikångest, och blev jätte mammig. Jag slutade att gå i skolan. Slutade att vara i stallet som jag annars var i 24/7. Jag var vid mamma hela tiden. Jo jag tänkte så här. Cecilias barn Melvin kommer att växa upp utan en mamma. Jag som har en mamma då, ska väll uppskatta henne? Eller hur!

Jag fik hemstudier i 1½ år. Och var alltid med mamma, jag sov t.o.m i samma säng som henne.

Det jag har kvar idag av detta är min panikångest Jag får dagligen små som stora attacker. Men det värsta är att jag minns inget av dem efteråt! Jag Ser bara en svart bild. Det är bara en minnes lucka av de. Det är något fruktansvärt läskigt!

skriver mer sen elelr s måste samla mig på nytt igen!

Ja det är sant, jag har väll en normal familj. För det finns ju ingen regel på hur en normal familj ska vara. MEN! Hur mycket bönar och ber du om att få ta en sväng på stan ed din mamma? Liksom vissa shoopar pp ett par tusen om dem går med sin mamma. Jag får vara glad om jag ens kan få gå 1 timma på stan med min! Vissa kan bara sprnga tll sin mamma och säga. Mamma jag såg en snygg tröja där och ett ar snygga skor där kan jag få dem. Jag kan inte det! Vet ni hur jobbigt det är för det första att ha så pass många syskon så ni knappt får någon tid med er mamma. Eller rätare sagt aldrig får ensam tid med henne. För dem små går först?! Och plus att ha en cancer sjuk mamma! Vet ni det eller? Och att inte ha en pappa i vardagen! Min pappa är som en främande person känns det som om ibland. Man träffar han kanske 3 ggr om året! Vet ni hur det är? Jag vill bara he en fucking normal familj. En mamma och pappa som är gifta och har tid med sena barn! Ist har jag detta . Vad är det joh min familj! Jag vill bara ha allt bra ju! Och sen när man har en handikappad stora syster. Så ger det ganska många förhinder. Man kan inte resa utomlands med familjen. Man kan inte åka och bada med hela familjen.
Utan man måste ha främlingar i sitt hem. Är det en trygg miljö? NEJ!. Innan man lärt känna dem som jobbar här, vet ni hur rädd man är. Vem vet om det är en mödare. Men fattar ni! Jag har det svårt nog liksom palla allt detta då!!! Ni vet inte min bakgrund så nu ska ni få höra om den! Ni fattar nog lite bättre då.


Som liten bodde jag i Rambodal med mamma, pappa, isabell, josefin och lisett.

Inte ens då var vi en normal familj! Mamma jobbade inte då hon tog oss barn. Eftersom att ja Josefin satt i rullstol då rå. Pappa jobade för det mesta oc om han inte jobba så satt han vid datorn. Det bästa med min barndom var nog att jag älskade att sitta i pappas knä och spela ett bil spel,, med en sånn där ratt vet ni. Kommer ihåg det så väl. Och ett barn med fart var jag allt då jag nästan alltid var på nya äventyr med min kompis Bmbim som jag kallar honom än iadg! Iaf efter ett par år i rambodal så kilde sig mamma och pappa. Man blev antagligen helt förkrossad. Någon annat kan jag inte tänka mig iaf! Pappa flytta till farmor i stan. Och mamma och vi barn bodde kvar i Rambodal. Mamma träffade Torbjörn. Kort tid efter så väta mamma barn. Jag åkte till pappa då och då kommer jag ihåg. En grej jag och pappa gjorde var att se på den lilla sjögungfrun 2 och när den var klar så spelade jag ett spel som hansla om filmen. Hehe, iaf nyår 1999 så ville mamma och Torbjörn fira nyår tsm utan oss barn. S vi åkte till mormor och Peter i Stavsjö. Vi hade så roligt kolla upp i luften ocg såg alla färger.

Mn turen vände till otur. Mamma och Torbjörn kommmer i ful fart oc h skriker skräckslagna det brinner hemma. Ta ungarna och kom. Vi kommer fram och ser hur det brinner. Mina julklappar bara brann upp. Mitt hem brann upp. Och mitt lv brann upp. Jag kna än se idag lågorna och alla brannbilar hur det blinka blått mellan husen på husväggarna när jag blundar. Jag kan höra hur min syster josefin skrek efter sin permobil som stod i frådett. Det var hemskt. Den natten kommer alltid att skrämma mig.

Nu när vi inte hade något hem, så var morfar gullig och ställde upp. Vi fick bo i hans lägenhet i Hageby, då han flytta till sin tjej undertiden.

I flera omgångar så kom det massor av leksaker till oss barn. Från okända människor som tyckte synd om oss. Omtänkssamma människor det är det underbaraste jorden har. Iaf och så kom tidningen i omgångar och. So barn så stod man bara helt tom på ord. Vad skulle man säga? Skulle man skratta eller gråta?! Man vet ingenting just när man har varit i det läget. Än idag vet jag inte. Jag är fortfarande tom på ord.

Liet blev mer helvete när vi flytta till Navestad. Skriver om det senare eller en annan dag!

!

Från att må super bra till att må piss. Är det så här livet ska vara? ....

Hehe här får ni alla se bästa klassen som finns! Nämligen min  klass!

V09A-så äre bara!



Hehe, visst hade jag rätt.:D

Sorry för min dåliga uppdatering idag. Men har typ sovit hela dagen så. Men nu ska jag lägga mig och sova igen. Ska upp klockn 07.00 mitt tåg går 08.11 så mjjja. Har prov dirr på morgonrn . Men aja pusshejs! <3

Det är ngt jag ska göra nu! Skriver mer imorn innan jag drar till skolan annars så skriver jag när jag är i skolan! Så pusshejs! <3 SovGott! <3




(bjuder på den bilden, BARA för att jag är kär i den)