Del 2 av skiten
Vi flytta till Navestad 2000 någon gång. Jag var ju såklart helt förstör av allt som ghade hänt. Liksom 5 år och ens hem brinner upp! Ehh, det är inget man liksom hoppades på om man säger så. Iaf jag satt ute i lekparken en dag hade kanske bott där 1 vecka max. DÅ kommer en tjej fram till mig som heter Elin. Vi snacka lite sen gick vi hem till henne. Hon var liksom 3 år äldre än mig men skit samma typ :) Hehe iaf. När vi kom hem till henne så hälsa jag på hennes mamma, pappa och syster Anna. Allla var jätte trevliga mot mig.
Ett par dagar senare börja jag i 6:års för att fördriva tiden så mycket som möjligt liksom! Slippa tänka på allat skit. Det gick väll bra den första tiden men sen kom bakslaget. Jag ville ju inte leka med dockor. Utan va ut med killana och leka "krig". Fick man det? Nja det var väll svårt att komma in i i "gruppen" men tillslut så. Men då var ju alla tjejejr på mig och tryckte ner en till botten. ÅHH, så jävla mycket man ville slå dem så! Fan ingen skulle få trycka ner mig ffs ch se så hade ju jag kort hår. Och då var man kille. Åhh alla dessa grejor dem kunde komma på. Hur löjlig är man om man säger att någon är en kille bara för att man hade kort hår? SÅ LÖJLIG MAN KAN BLI!!!
Tiden gick och även papa träffa en ny iaf, Camilla. Jag bodde där varannan helg. Hehe, äta godis/pizza varje dag fick det bli. Sån har pappa alltid varit 500 kg godis ch så ;D Tjock blev man bara på e helg. Hehe men sen hände något som aldrig fick hända. Jag börja glida ifrån pappa. Jag var ju faktiskt pappa's lilla flicka juh! Men sånt händer tyvärr.
Åren gick och jag blev allt äldre och mer mogen. Jag börja va med en tjej som bodde på samma gata. Vi bråka tittsomtätt och så men det gör ju alla! x) Men sen kom den dagen hon börja slå/sparka på mig. Hon och tre av hennes kompisar kom till parken ddär jag satt och bråtta ner mig. Dem gjorde karategrepp på mig så jag åkte ner på marken. Dem stog och slog/sparka på mig, tills mamma såg mig ligga där. Hn sprang ut och dem sprang iväg. Så mycket adrenalin har jag nog aldrig haft i kroppen tror jag. Dem skulle dö var min ända tanke! Men nae,man ska ju inte sjunka lika lågt som dem sa mamma bara. Så släppte det efter mycket omständigheter!
Sommaren 2004 så jobbade jag i stallet på en reginal hästhoppnng. Klockan var väll unt klockan 14.00. Då jag precis skulle gå in och ställa mig på banan igen! Då roppar någon mitt namn. Det var mamma. Hon tar bort mig från allt folk och berättar det. "Cecilia har somnat in nu". Jag började såklart att stor gråta och ville genast åka hem.
Cecilia var eller är min kusin som dog i äggstocks cancer när hon bara var 21 år. Och hon hade ju en son (Melvin) på 9 månader också! Jag kanske inte hade träffat henne 1000 ggr men älskade henne det gjorde jag.
Efter hennes död så har mitt liv förendrats. Det är något som fortfarande jag har problem kvar av än idag. Jag fick min panikångest, och blev jätte mammig. Jag slutade att gå i skolan. Slutade att vara i stallet som jag annars var i 24/7. Jag var vid mamma hela tiden. Jo jag tänkte så här. Cecilias barn Melvin kommer att växa upp utan en mamma. Jag som har en mamma då, ska väll uppskatta henne? Eller hur!
Jag fik hemstudier i 1½ år. Och var alltid med mamma, jag sov t.o.m i samma säng som henne.
Det jag har kvar idag av detta är min panikångest Jag får dagligen små som stora attacker. Men det värsta är att jag minns inget av dem efteråt! Jag Ser bara en svart bild. Det är bara en minnes lucka av de. Det är något fruktansvärt läskigt!
skriver mer sen elelr s måste samla mig på nytt igen!
