Ångesten och rädslan
Min dag har bara varit något sjukt jobbig! Började bra eftersom att man vakna upp brevid en sötnöt.
Men s fort jag kom tll APU:n så gick det inte längre.
Fick helt enkelt åka hem. Mamma fick hämta mig rättare sagt. Sjukt jobbigt är allt detta.
Så ska inte ha mera APU och får se om jag ens kommer tillbaka till skolan. Kanske inte överhuvudtaget :/.
Ska iaf iväg ett par dagar kanske ett par veckor beror på hur jag kommer att må och hur mycket jag kommer att sakna 2 personer framför allt. (ni vet villka).
Kommer i vilket fall skriva om mina dagar, om jag har orken! Annat tar på mina krafter just nu faktiskt.
Orkar knappt resa mig längre, mina krafter är borta, min livs känsla är borta.
Och som många säger mitt självförtroénde är på botten är borta helt! Vad ska man göra åt detta?
Någon som kan svaret till det? Inte jag iaf, ingen jag känner. Många tror att komplimanger räcker. Men nej det göre inte. Det känns bra för någon timma om jag har tur någon dag. Alla snälla, omtänksamma, gulliga, söta, rara och allt man tänka sig i ord väg. Jag låter kanske inte så glad över att höra dem.
Men jag lovar det värmer mitt hjärta något enormt. Det är bara att jag har svårt att tro att jag skulle kunna stämma in på allt ni säger. Ni förstår nog mig inte men om ni gör, så tar jag åt mig för ett tag iaf.
Tack för allt stöd jag får av er och det kommer att behövas ett bra tag till. Fast jag inte kommer att vara här med er så kommer det att behövas. Ni ska inte tro att jag flyr från er eller så. Jag vill inte åka på ett sett just för att jag behöver er. Men jag måste komma bort här ifrån där allt har hänt! :'(
Och rädslan av vad som kommer att hända är läskig, vågar inte vara själv. För är det händer så vet jag inte själv vad jag gör. Jag kan inte kontrollera mig själv. Jag kan verkligen göra vad som helst den tiden jag får attacken! Det är inte så kul och inte veta när man fr den och vad man kommer att göra. Inget vet man kan ni själv tänka er den känslan? Bara dm som själva har varit med om den själv kan nog det. Ni andra kan bara gissa er fram ur det känns men ändå så kommer ni så långt bort från den känslan som den är. Det är något sjukt jobbigt. Iaf när flk ommer till en bara, "sluta tycka synd om dg själv, det finns viktigare saker att tänka på. Och det är inte bara du som känner så här"
Mitt svar till dem är bara det, alla känner olika så ingen känner som jag INGEN! Och om jag tycker synd om mig själv? Det är för det första mina proble och för det andra så är det mer alvarligt än vad du/ni tror. Och sist men inte minst så har jag inte tvingat dig/er att läsa det här. Om det är så ointressant så kan ni dra.
Jag ska försöka all lova att inte skada mig själv eller försöka något. Jag lovar jag ska försöka!
Bli inte sura att jag inte kan lova lova ngt. Men huvudsaken är väll att jag försöker? Eller hur?
Nae jag orkar inte skriva mera nu allt blir bara fel när jag tänker på hur mycket fel jag gör och begär erat stöd. Och så, men det kommer som sagt att behövas!
Men s fort jag kom tll APU:n så gick det inte längre.
Fick helt enkelt åka hem. Mamma fick hämta mig rättare sagt. Sjukt jobbigt är allt detta.
Så ska inte ha mera APU och får se om jag ens kommer tillbaka till skolan. Kanske inte överhuvudtaget :/.
Ska iaf iväg ett par dagar kanske ett par veckor beror på hur jag kommer att må och hur mycket jag kommer att sakna 2 personer framför allt. (ni vet villka).
Kommer i vilket fall skriva om mina dagar, om jag har orken! Annat tar på mina krafter just nu faktiskt.
Orkar knappt resa mig längre, mina krafter är borta, min livs känsla är borta.
Och som många säger mitt självförtroénde är på botten är borta helt! Vad ska man göra åt detta?
Någon som kan svaret till det? Inte jag iaf, ingen jag känner. Många tror att komplimanger räcker. Men nej det göre inte. Det känns bra för någon timma om jag har tur någon dag. Alla snälla, omtänksamma, gulliga, söta, rara och allt man tänka sig i ord väg. Jag låter kanske inte så glad över att höra dem.
Men jag lovar det värmer mitt hjärta något enormt. Det är bara att jag har svårt att tro att jag skulle kunna stämma in på allt ni säger. Ni förstår nog mig inte men om ni gör, så tar jag åt mig för ett tag iaf.
Tack för allt stöd jag får av er och det kommer att behövas ett bra tag till. Fast jag inte kommer att vara här med er så kommer det att behövas. Ni ska inte tro att jag flyr från er eller så. Jag vill inte åka på ett sett just för att jag behöver er. Men jag måste komma bort här ifrån där allt har hänt! :'(
Och rädslan av vad som kommer att hända är läskig, vågar inte vara själv. För är det händer så vet jag inte själv vad jag gör. Jag kan inte kontrollera mig själv. Jag kan verkligen göra vad som helst den tiden jag får attacken! Det är inte så kul och inte veta när man fr den och vad man kommer att göra. Inget vet man kan ni själv tänka er den känslan? Bara dm som själva har varit med om den själv kan nog det. Ni andra kan bara gissa er fram ur det känns men ändå så kommer ni så långt bort från den känslan som den är. Det är något sjukt jobbigt. Iaf när flk ommer till en bara, "sluta tycka synd om dg själv, det finns viktigare saker att tänka på. Och det är inte bara du som känner så här"
Mitt svar till dem är bara det, alla känner olika så ingen känner som jag INGEN! Och om jag tycker synd om mig själv? Det är för det första mina proble och för det andra så är det mer alvarligt än vad du/ni tror. Och sist men inte minst så har jag inte tvingat dig/er att läsa det här. Om det är så ointressant så kan ni dra.
Jag ska försöka all lova att inte skada mig själv eller försöka något. Jag lovar jag ska försöka!
Bli inte sura att jag inte kan lova lova ngt. Men huvudsaken är väll att jag försöker? Eller hur?
Nae jag orkar inte skriva mera nu allt blir bara fel när jag tänker på hur mycket fel jag gör och begär erat stöd. Och så, men det kommer som sagt att behövas!
